Ni undrar säkert varför jag talar i gåtor, men det är såhär, jag ska berätta för er.
Patrik arbetar på Kjell & Company, mitt emot mig, och idag skulle vi båda arbeta. Så.. Vid 14.00 ungefär skickade jag ett mess och frågade om han ville träffas idag, och om vi kunde vara hemma hos honom. Igår sa vi nämnligen att vi skulle träffas, men inte var vi skulle vara, och idag fick jag veckans schema (vi har projektvecka) och fick då veta att jag endast har en lektion på 45 minuter imorgon. Mina bussar hemifrån passar dock så dåligt, jag kommer ca 10 minuter sent, och då tänkte jag att vi kunde vara hos honom, eftersom han bor i stan.
Jag ska visa sms:et för er som jag fick en liten stund senare:
"Hm, asså jag vet inte... Tycker nästan
det räckte med igår. Jag måste ju städa
också lite, vet du. Men vi kan väl ta det
sedan så kan jag fundera ett tag. Pusspuss"
Ok, mina tankar var då: Visst är det okey om han inte vill träffas, men varför skriva något så elakt som "tycker nästan det räckte med igår"?? Asså, jag började ju verkligen fundera, och ju mer jag funderade desto mer sårad kände jag mig. Han har länge kört med frasen att "snart tröttnar du allt på mig/el/ och du har inte tröttnat än?" min tanke var nu... Nej älskling, det var inte jag som tröttnade, det var tydligen du. Jag kände mig som en "klängig" flickvän, trots att jag inte tror att jag är det, eftersom det råkar vara en av mina största rädslor, att bli klängig alltså. Jag kände mig arg, sen började jag överreagera.
Jag var nära på att ringa pappsen, som jag alltid gör när jag tappar min tro på kärleken. Han är den som studvis delar min otroligt pesimistiska syn på kärleken, jag gick till och med så långt att jag tänkte "Fan Jessica, du trodde väl inte att det skulle bli annorlunda denna gången, klart han kommer tröttna på dig! Trodde du skulle vara smartare denna gången, inte blanda in en massa känslor i ditt liv, det kommer bara göra dig besviken igen..." Jag vet inte varför jag reagerade så, antagligen eftersom det var första gången jag blivit arg på honom, och antagligen för att jag vet att historien kan upprepa sig, och det är därför vi lär av den, men har jag verkligen lärt av den? Eller sitter jag fast i samma spår??
Det var därför jag bestämde mig för att inte ingå i ett förhållande, för jag ville vara säker på att jag skulle kunna känna mig säker på att ge 100% och ändå känna att jag inte skulle gå i samma spår som förra gången, inte bli lämnad med ett krossat hjärta.
Ush! Jag blir ju bara djupare och djupare... fast jag egentligen redan vet det som jag nu ska berätta för er. Han SKÄMTADE! Först, när jag började arbeta kom han och frågade om jag var arg på honom, jag pratade typ inte med honom utan pratade med Ferdone, min chef, istället. Som b.t.w. också tyckte att jag skulle vara sur på honom, för att det var ett hemskt sms. Sen kom han iaf ett par timmar senare, och då kläcker han ur sig att det var ett skämt! Asså, jag är ju skämtaren själv, riggar alltid en massa elaka skämt, desto elakare desto roligare.
Nu vet jag inte hur jag ska känna, jag är inte arg på honom för att han skämtade (dock tycker jag att han borde skickat ett sms och sagt det, innan jag hann att bli ledsen). Men nu känner jag bara att all den osäkerhet som denna lilla incident fick mig att känna, var det verkligen värt det? Asså, nu känner jag mig som ett litet barn, grubblar som jag alltid gjort, och känner denhär lilla rösten inom mig som säger "göm dig under täcket tills allt känns säkert igen"...
Men... vad ska man göra när man älskar någon, man satsar, och ni som känner mig, ni vet att jag aldrig gör något halvhjärtat, jag ger 100 %, och det Patrik kommer jag fortsätta med. Jag må vara rädd, men det är väl alla någon gång, huvudsaken är att jag vet att du älskar mig, och att du känner hur mycket jag älskar dig!
