"Steady hands take the wheel"

Aaaa, konsten att förändra ett helt perfekt liv till en något sånär återvändsgränd, något fint och okomplicerat till något komplicerat, ja, den konsten kan jag!

Jag måste försöka bryta denna trend, att komplicera, att besvika, att ständigt göra fel! Jag ska börja göra rätt, från och med idag ska jag leva och handla rätt!

Min pojkvän är helt underbar, han har en mentalitet och ett sätt som skulle förvåna de flesta, att man kan ge så mycket som han gör är få förunnat. Det sista jag vill är att förlora honom. Det är min tur att visa att min kärlek för honom är äkta, och att jag är stark nog att klara upp vår situation. De sista dagarna har jag bara velat bryta ihop, jag har gjort det också, men tänker på citatet från Stop and Stare "Steady hands take the wheel".

Jag tror att min Londonresa passar perfekt in, jag behöver lite distans från mitt egna liv. Jag behöver Sandra, och jag behöver vila mina sinnen, inte tänka. För jag har lärt mig att det är först när man finner frid och inte grubblar som man ser svaren som klarast.
För alla er som älskar någon, eller är älskade, värna om dem.

Men jag har bestämt mig, jag ska inte bryta ihop. Jag saknar Patrik något otroligt mycket, men jag ska ta ett par dagar nu och bara finna sinnesro. Jag ska ta långa promenader och mysa. Jag ska inte dricka och tro att allt blir bättre för att jag slipper tänka, jag ska göra detta på det enda rätta sättet. Steady hands take the wheel.

What the fuck?!

Har haft en såndär jävligt rolig dag idag, en såndär dag då jag verkligen är mentalt instabil. Vaknade upp imorse och mådde så dåligt! Både fysiskt och psykiskt. Sen vägde jag mig, vilket b.t.w. jag nästan ALDRIG gör. Jag hade gått ner ett kilo, sen Patrik åkte, vägde mig då med, visst, det kan ha bara varierat, men ändå. Det var ju iof bra nyheter. Men, är inte hungrig längre, ni vet, ja har perioder då jag tappar matlusten lite granna. Och för mig är det konstigt för jag är ett matvrak, mår jag bra så äter jag! hihi*

Så messade Patrik och sa "KOM HEM!" faktiskt, ja saknar honom väldigt mycket. Men jo, sen så kollade jag på kort, bland annat på bilddagboken, hittade kort på en tjej som jag definitivt vill vara snyggare än, och hon såg såå bra ut. Sen rådfrågade jag iof Filip, som intygade att det hon hade inte alls var mycket att hänga i granen, till min belåtenhet.

Just another day, I guess.

TRE MÅNADER

JAG HATAR HATAR HATAR tremånaderskrisen så jävla mycket! Har alltid förr börjat betvivla relationen just denna tid. Efter de första tre månaderna. Men med Patrik, jag tror faktiskt bara att jag just nu blivit ännu mer säker hur mycket jag älskar honom och vill ha honom.

Visst hjälpte det min ångest över denna dag att blomsteraffären ringde mig imorse. En viss underbar pojkvän hade köpt en bukett till mig, som fanns där och väntade på mig. (Han är ju på Kreta så har inte träffat honom idag). Jag trodde jag sprudlade av glädje hur länge som helst över den underbara buketten som väntade på mig. Lovar att lägga upp en bild på den! Den är såååå fin!

Visst är det så att tremånaderskrisen finns, men jag undrar om det inte är så att... Om det verkligen finns potencial i förhållandet så känner man bara ännu mer styrka efter en sånhär dag. Personligen har det aldrig hänt mig förr, så det måste vara ett bra tecken.

ÄLSKAR DIG PATRIK! PUSS

Time to blog?!

Shit! Det var läääänge sen ja bloggade! Men nu är jag tillbax igen. Har haft ett par underbara veckor sedan vi sist hördes. Fullt upp, jobb, Patrik och vänner. Men nu, nu har Patrik åkt till Kreta, och han ska vara borta i 2 hela veckor!

Visst, det är ju nyttigt för oss att vara på våra egna äventyr, och det gynnar säkerligen vår relation, men just nu tycker jag att det mest känns ensamt. Jag saknar honom.

Min vardag är vanligtvis fylld av kyssar och kramar, skämt och skratt. Visst finns skämten och skratten kvar, men delad glädje är dubbel glädje, det betyder så lite om man inte får dela det med personen man älskar. Efter varje avslutad dag finns det så mycket jag vill berätta, säga så många tankar att bolla. Som efter min körlektion, vem skulle jag berätta för vilka framsteg jag hade gjort??! Visst, ni känner ju mig, jag ringde halva världen, men inte ens halva världen kunde ge mig den glädje som jag vet att jag hade fått av att höra Patriks skratt och uppmuntrande ord.

Det var som min kära mamma sa häromdan "Shit, du älskar honom verkligen!" Inte att hon inte trodde det, men jag tror hon blev förbluffad över vilka starka känslor jag känner för honom. Och självklart är det så, jag älskar min lilla tok, han är helt underbar! Skulle inte vilja tänka mig en vardag utan honom!