Underbar dag igår... Jag och Patrik vaknade upp hemma hos pappsen, efter en väldgit lång dag, med prov, jobb och bussresa. På morgonen, eller snarare natten, kl 03.00 gick jag upp för att säga hej till min farfar som jag inte sett på år och dar. Han befinner sig i Sverige för tillfället på grund av sitt jobb, han bor annars i Finland. Jo, så jag gick upp och draqck te med min söta farfar innan han åkte, sen återvände jag till sängs till min otroligt söta pojk!
Vid 9 gick vi upp och åt frukost ute i solen med pappa, myspys! Sen var det bara att sätta fart och göra sig iordning. Sandra och Johanna skulle nämnligen ta studenten. Efter lite "piffing" såg vi så söta ut, mormor kom och hämtade oss och vi åkte iväg på utspringet, eller heter det så?? Jaja, när studenterna springer ut iaf. =)
Jag hade varken sett Sandras eller Johannas klänningar innan, eftersom vi tyvärr inte hunnit träffas så mycket det sista =( men jag måste säga att de har aldrig varit vackrare! Efter att de sprungit ut och pratat med alla nära och kära var det dags att gå upp på ett lastbilsflag och åka runt på byn, så sött!
Då händer dock det mest oförväntade av allt. Jag hade nya skor på mig, högklackade, och hade inte hunnit att gå in dem (dumt av mig) och mina fötter gjorde ohygligt ont så jag tog av mig dem, precis när lastbilen begav sig. Strax efter kände jag att det blev aningen svårt att fokusera ögonen, jag har alltid haft lågt blodtryck så jag tänkte att jag bara behövde ta lite stöd så skulle det snart ge sig, jag hade ju aldrig svimmat förr. Lutandes mot Patriks axel viskade jag dock efter ett par sekunder "Patrik, jag svimmar"... Hans reaktion var såklart, "Nej, det är ingen fara" han trodde ju bara som jag först trott, att jag bara var lite yr. Jag upprepade det igen och det nästa jag kan komma ihåg var att jag satt på marken i Patriks armar. "Du svimmade" var det första jag hörde, och min reaktion var, i mina tankar, klart att jag inte gjorde! Men sen insåg jag att jag inte kommit ihåg att jag satt mig. Nästa reaktion var, vilken tur att Patrik höll i kameran, han berättade dock att han tagit den i sista sekund innan jag ramlat. Eller ramlat ska vi inte kalla det, för nu kommer det söta... Han fångade mig, jag föll inte, han fanns där för mig och satte mig bara försiktigt ner och satt där med mig tills jag vaknade till igen.
Jag tror jag alltid varit rädd för att svimma, p.g.a. mitt blodtryck, men också för att mamma har samma låga blodtryck och hon skadade sig allvarligt en gång då hon svimmade. Jag antar att jag aldrig trodde att jag skulle svimma, inte för att svimma är farligt alls, men om man faller på en kant eller något kan det vara det. Som tur var fanns ju Patrik där, "to catch my fall". Och som tur var hann lastbilen med studenter att åka innan, så att de inte såg det.. det hade ju varit lite pinsamt, och så hade ju Sandra och Johanna oroat sig.
Jag, och senare då, Patrik, tog en massa fina kort på de vackra studenterna. Även hemma hos min underbara kusin Sandra, på studentmottagningen. Det var förresten första gången Patrik träffade min släkt, jag tror han gjorde ett bra intryck på dem, men det är väl iof klart han gjorde, han är ju UNDERBAR!
Lovar att lägga upp massa fina bilder från igår när jag kommit hem. Mamma tog nämnligen kameran igår, så har dem inte på denhär datorn.
Hörs ikväll, ut i solem med er nu, glöm inte solskyddsfaktor! PUSS!
Hihi, älsklingen min var trött, så vi tog sovmorgon ute i solen.
Min underbara Soul sister Johanna, som är vackrare än en sommardag!
Underbart vackra kusinen Sandra! Guuud, du var strålande hela dagen, såååå fin! 
På eftermiddagen åkte vi till Sandra, firade den lilla studenten och fick en massa god mat. Och det sista kortet är på mig, och min älskade Patrik, som verkligen "fångade" mitt hjärta idag.
