Mysig sommarklänning

Denna enkla klänning och skärp köpte jag på Mallorca- Palma när jag var där för ett par veckor sedan. Älskar den, den är perfekt för mysiga sommarkvällar!

Skärpet hörde till klänningen, men går att ta loss, prickigt på baksidan och marinblått fram. Mycket praktiskt nu när "seglarmodets säsong" är här, då marinblått är hett, speciellt om det matchas med något rött.

*Hihi* Smile på er!

Smurf & Company

Jaa, eller så kan man ju kalla det för Kjell & Company, fast de ser ju mer ut som smurfar. om du frågar mig, blå skjortor, blå skyltar i en blå butik. Ne, jag ska inte hacka på Kjell & Company, dem har jag inte något emot.

Ni undrar säkert varför jag talar i gåtor, men det är såhär, jag ska berätta för er.

Patrik arbetar på Kjell & Company, mitt emot mig, och idag skulle vi båda arbeta. Så.. Vid 14.00 ungefär skickade jag ett mess och frågade om han ville träffas idag, och om vi kunde vara hemma hos honom. Igår sa vi nämnligen att vi skulle träffas, men inte var vi skulle vara, och idag fick jag veckans schema (vi har projektvecka) och fick då veta att jag endast har en lektion på 45 minuter imorgon. Mina bussar hemifrån passar dock så dåligt, jag kommer ca 10 minuter sent, och då tänkte jag att vi kunde vara hos honom, eftersom han bor i stan.

Jag ska visa sms:et för er som jag fick en liten stund senare:

"Hm, asså jag vet inte... Tycker nästan

det räckte med igår. Jag måste ju städa

också lite, vet du. Men vi kan väl ta det

sedan så kan jag fundera ett tag. Pusspuss"

Ok, mina tankar var då: Visst är det okey om han inte vill träffas, men varför skriva något så elakt som "tycker nästan det räckte med igår"?? Asså, jag började ju verkligen fundera, och ju mer jag funderade desto mer sårad kände jag mig. Han har länge kört med frasen att "snart tröttnar du allt på mig/el/ och du har inte tröttnat än?" min tanke var nu... Nej älskling, det var inte jag som tröttnade, det var tydligen du. Jag kände mig som en "klängig" flickvän, trots att jag inte tror att jag är det, eftersom det råkar vara en av mina största rädslor, att bli klängig alltså. Jag kände mig arg, sen började jag överreagera.

Jag var nära på att ringa pappsen, som jag alltid gör när jag tappar min tro på kärleken. Han är den som studvis delar min otroligt pesimistiska syn på kärleken, jag gick till och med så långt att jag tänkte "Fan Jessica, du trodde väl inte att det skulle bli annorlunda denna gången, klart han kommer tröttna på dig! Trodde du skulle vara smartare denna gången, inte blanda in en massa känslor i ditt liv, det kommer bara göra dig besviken igen..." Jag vet inte varför jag reagerade så, antagligen eftersom det var första gången jag blivit arg på honom, och antagligen för att jag vet att historien kan upprepa sig, och det är därför vi lär av den, men har jag verkligen lärt av den? Eller sitter jag fast i samma spår??

Det var därför jag bestämde mig för att inte ingå i ett förhållande, för jag ville vara säker på att jag skulle kunna känna mig säker på att ge 100% och ändå känna att jag inte skulle gå i samma spår som förra gången, inte bli lämnad med ett krossat hjärta.

Ush! Jag blir ju bara djupare och djupare... fast jag egentligen redan vet det som jag nu ska berätta för er. Han SKÄMTADE! Först, när jag började arbeta kom han och frågade om jag var arg på honom, jag pratade typ inte med honom utan pratade med Ferdone, min chef, istället. Som b.t.w. också tyckte att jag skulle vara sur på honom, för att det var ett hemskt sms. Sen kom han iaf ett par timmar senare, och då kläcker han ur sig att det var ett skämt! Asså, jag är ju skämtaren själv, riggar alltid en massa elaka skämt, desto elakare desto roligare.

Nu vet jag inte hur jag ska känna, jag är inte arg på honom för att han skämtade (dock tycker jag att han borde skickat ett sms och sagt det, innan jag hann att bli ledsen). Men nu känner jag bara att all den osäkerhet som denna lilla incident fick mig att känna, var det verkligen värt det? Asså, nu känner jag mig som ett litet barn, grubblar som jag alltid gjort, och känner denhär lilla rösten inom mig som säger "göm dig under täcket tills allt känns säkert igen"...

Men... vad ska man göra när man älskar någon, man satsar, och ni som känner mig, ni vet att jag aldrig gör något halvhjärtat, jag ger 100 %, och det Patrik kommer jag fortsätta med. Jag må vara rädd, men det är väl alla någon gång, huvudsaken är att jag vet att du älskar mig, och att du känner hur mycket jag älskar dig!

Jag tror på ödet, jag tror att det finns ett öde vi kan påverka men kanske inte riktigt fullt ut, och där kommer tecken och sammanträffligheter in i spelet, man kan ju inte ha full kontroll på allt. Jo, detta skriver jag om för jag kom på att tänka på ett sex and the city avsnitt där Carrie åker fast för att rökt gräs, och sedan börjar de snacka om ödet.

I min kontext gjorde jag kopplingen. (Den är rätt lång, men värd att läsa) Mamma sa till mig att kolla efter jobb via Manpower, (i februari) då fann jag extratjänsten utsänd från det företag jag nu arbetar hos. Sen råkade de falla för mig, och jag fick jobbet, som tur var. Efter det tog det slut mellan mig och min dåvarande pojkvän, vilket på sätt och vis var ödet, för jag styrde inte över det så mycket. Sen, utav någon anledning började Hish, min kollega, att prata en massa om Patrik. Han gjorde det samma med Patrik, sen gav Hish mig Patriks nummer, och rulliansen var i gång. Hur Hish kunde veta att vi skulle passa ihop det vet jag inte, kanske visste han inte heller det, men både jag och Patrik är övertygade om att det inte varit lika lätt att ta kontakt ifall det inte varit för vår lilla Hish.
=
Som slutsats nu då. Hade inte mamma tipsat mig om Manpower hade jag aldrig träffat Patrik, knas, men sant.

B.t.w.
"Fan att det ska vara så svårt!" - Det var Patriks ord när han var på väg att gå, efter att ha kommit och hälsat på mig på jobbet. Syftandes på att han inte skulle få kyssa mig på ett par timmar *rodnar* han är så söt!

Patrik & Jag = 1 månad idag! <3

Är det illa när man börjar göra en lista på anledningar för varför denhär dagen suger? Ja, tänkte nästan det. Hihi... Ne, det är väl inte så farligt, det är mer att jag sålde en mobil, och så var jag så glad över det, men sen kom kunden tillbaka och vill returnera den. Så, jag fick ju inte sålt den, vilket bidrar till mitt påklistrade inte alls fake smile som jag sitter med nu på jobbet.

Nope, kan inte vara ledsen idag... om ca 1,5 timma så slutar jag jobbet och ska då tillbringa restrerande tiden av dagen med min älskling! =) Vi firar faktiskt 1 månad idag, GRATTIS till oss, tihi... vilket får ett stort leende att sprida sig på mina läppar. Ett äkta sådant.

Han påpekade att det faktiskt gått en månad och att jag ännu inte tröttnat på honom, och det är ju sant, lilla föränderliga jag är utomordentligt nöjd! Jag tror aldrig att jag träffat en människa som jag har så lätt för att vara mig själv med och som får mig att känna mig så älskad. Jag hoppas att han känner hur mycket jag älskar honom, för på grund av honom vaknar jag inte längre med ett bittert humör, jag vaknar som solen själv, strålande och skinande glad!

Tänk att det redan gått 1 månad, shit, asså det känns inte som om det gått så länge. Min kommentar angående detta till Patrik förut löd "Ska vi satsa på en till?" hihi.. Jag fick ett tveklöst "JA" tillbaka. Fast han är på ett såpass kort avstånd som ca 10 meter kan vi inte snacka, han är i sin affär och jag i min. Hihi, det är lite "kliceé" aktigt, men sött. Saknar honom så! Men snart slutar vi jobba, ser fram emot det =)

B.t.w. så gick han och köpte kaffe till mig på sin lunchrast, sött! Tack älskling! - annars hade jag så somnat.. hihi

Puss på er!

"Bild-berättelse" från studenten igår!

Så.. de utlovade bilderna kommer här.. Men jag tänkte att jag gör det till en liten historia.. =)

Så vi börjar med när jag och Patrik anlände hem till min pappa, det var bara så vackert:

Då var alltså klockan strax efter midnatt, så det tillhörde "studentdagen" hihi.

Hihi, älsklingen min var trött, så vi tog sovmorgon ute i solen.

Min underbara Soul sister Johanna, som är vackrare än en sommardag!

Underbart vackra kusinen Sandra! Guuud, du var strålande hela dagen, såååå fin!

Mina två små älskade studenter och jag

På eftermiddagen åkte vi till Sandra, firade den lilla studenten och fick en massa god mat. Och det sista kortet är på mig, och min älskade Patrik, som verkligen "fångade" mitt hjärta idag.

På fler än ett sätt.. hihih..

Heej!

Underbar dag igår... Jag och Patrik vaknade upp hemma hos pappsen, efter en väldgit lång dag, med prov, jobb och bussresa. På morgonen, eller snarare natten, kl 03.00 gick jag upp för att säga hej till min farfar som jag inte sett på år och dar. Han befinner sig i Sverige för tillfället på grund av sitt jobb, han bor annars i Finland. Jo, så jag gick upp och draqck te med min söta farfar innan han åkte, sen återvände jag till sängs till min otroligt söta pojk!

Vid 9 gick vi upp och åt frukost ute i solen med pappa, myspys! Sen var det bara att sätta fart och göra sig iordning. Sandra och Johanna skulle nämnligen ta studenten. Efter lite "piffing" såg vi så söta ut, mormor kom och hämtade oss och vi åkte iväg på utspringet, eller heter det så?? Jaja, när studenterna springer ut iaf. =)

Jag hade varken sett Sandras eller Johannas klänningar innan, eftersom vi tyvärr inte hunnit träffas så mycket det sista =( men jag måste säga att de har aldrig varit vackrare! Efter att de sprungit ut och pratat med alla nära och kära var det dags att gå upp på ett lastbilsflag och åka runt på byn, så sött!

Då händer dock det mest oförväntade av allt. Jag hade nya skor på mig, högklackade, och hade inte hunnit att gå in dem (dumt av mig) och mina fötter gjorde ohygligt ont så jag tog av mig dem, precis när lastbilen begav sig. Strax efter kände jag att det blev aningen svårt att fokusera ögonen, jag har alltid haft lågt blodtryck så jag tänkte att jag bara behövde ta lite stöd så skulle det snart ge sig, jag hade ju aldrig svimmat förr. Lutandes mot Patriks axel viskade jag dock efter ett par sekunder "Patrik, jag svimmar"... Hans reaktion var såklart, "Nej, det är ingen fara" han trodde ju bara som jag först trott, att jag bara var lite yr. Jag upprepade det igen och det nästa jag kan komma ihåg var att jag satt på marken i Patriks armar. "Du svimmade" var det första jag hörde, och min reaktion var, i mina tankar, klart att jag inte gjorde! Men sen insåg jag att jag inte kommit ihåg att jag satt mig. Nästa reaktion var, vilken tur att Patrik höll i kameran, han berättade dock att han tagit den i sista sekund innan jag ramlat. Eller ramlat ska vi inte kalla det, för nu kommer det söta... Han fångade mig, jag föll inte, han fanns där för mig och satte mig bara försiktigt ner och satt där med mig tills jag vaknade till igen.

Jag tror jag alltid varit rädd för att svimma, p.g.a. mitt blodtryck, men också för att mamma har samma låga blodtryck och hon skadade sig allvarligt en gång då hon svimmade. Jag antar att jag aldrig trodde att jag skulle svimma, inte för att svimma är farligt alls, men om man faller på en kant eller något kan det vara det. Som tur var fanns ju Patrik där, "to catch my fall". Och som tur var hann lastbilen med studenter att åka innan, så att de inte såg det.. det hade ju varit lite pinsamt, och så hade ju Sandra och Johanna oroat sig.

Jag, och senare då, Patrik, tog en massa fina kort på de vackra studenterna. Även hemma hos min underbara kusin Sandra, på studentmottagningen. Det var förresten första gången Patrik träffade min släkt, jag tror han gjorde ett bra intryck på dem, men det är väl iof klart han gjorde, han är ju UNDERBAR!

Lovar att lägga upp massa fina bilder från igår när jag kommit hem. Mamma tog nämnligen kameran igår, så har dem inte på denhär datorn.

Hörs ikväll, ut i solem med er nu, glöm inte solskyddsfaktor! PUSS!

Ingen mer skola för mig!

Nu ger jag upp! Hade ett prov idag, i spanska och en kompletteringsuppgift i psykologi. Allvarligt talat så blir jag helt depp när jag tänker på hur dåligt det gick, men jag orkade verkligen inte! Det var som om all luft slutade bestå av syre, som om hela jag förstelnades och all ork bara försvann. Det gick inte. Efter en timmas tid satt jag där, färdig, med ett icke godkänt prov och en dålig analys.

Jaja, nu är det gjort och jag kan inte göra något åt det, det är inte upp till mig längre. Jag kan inte försöka vara bäst i alla ämnen, det går inte och det behöver jag inte heller.

Nu ser jag fram emot en slö vecka i skolan nästa vecka, och sen ett väldigt efterlängtat sommarlov! Kommer att jobba hela de första veckorna på lovet, men det känns bra, jag är bara glad över att jag inte behöver plugga mer. Det känns så underbart skönt!

Nu ska jag gå och köpa mig en fika, ha en go dag.

Puss!

Ps. Min mamma bakar världens bästa kanelbullar... *hihi*

Att njuta av sommaren.

Lördag kväll, ja, vad ska man säga?! Efter en sådan dag, där allt som kan gå fel går fel, då kan det bara sluta som det slutade i lördags. Inte för att något hände, förutom att jag drack lite för mycket och sov lite för lite. Men annars var det fullständigt värt det! Hihi.. Även Peter hade haft en väldigt dålig dag, så jag, Peter, Sandra och Patrik bestämde oss för att göra kvällen till en myskväll, en aningen suspekt sådan...
***

Ett videoklipp av min otroligt söta pojkvän Patrik

(han vet inte om att jag filmar)

***

Igår (söndag) vaknade jag upp efter ca 2 timmars sömn. Bakis och allmänt sliten började det klarna för mig att det var dags att gå till jobbet. Dagen innan hade jag gjort en liten "väldigt stor" tabbe på jobbet och hade faktiskt lite ångest för hur dagen skulle gå.

Väl på jobbet gick det bra, jag och Genti (min otroligt söta arbetskompis) fixade det vi kunde och paniken innombords lättade något. På lunchrasten var jag inte vidare hungrig, så istället för att äta en ordentlig lunch bestämde jag mig för att njuta av sommaren, jag shoppade! =)

Kan man inte ligga på stranden och njuta av solen, då får man njuta av sommarens andra härligheter, alltså, sommarkläder!

***

Denna underbart blommiga klänning kommer från Gina Tricot, 249 kr.

***

Förutom den söta klänningen köpte jag ett par superkorta svart shorts och ett vitt tubtops-linne. En mycket lyckad shopping, jag måste säga att jag förundras över hur mycket man kan hinna med på bara en halvtimma. Visst är det underbart med shopping och sommar!

Puss på er!

Hmm, beslutsångest..?!

aaaaa, Gud va jag älskar mig själv..! Sa imorse till Peter att det hade varit grymt kul att dra ut ikväll, men det verkade inte bli något med det så jag tänkte, aja, gott med en kväll hemma för en gångs skull. Ska ju jobba imorgon, och sen spendera resten av dagen med Sandra.

Men sen ringde Peter och sa att han skulle ut i alla fall! Grejen är att nu känner jag väl egentligen för det, men när han ringde, som var för 2 timmar sedan då var ja så jävla slut så ja höll på att somna, så då sa ja ju nej. Vet att jag skulle kunna ta en senare buss in till stan, men det blir lite kärvt med tid.. Visst skulle det vara väldigt kul..! Men jag känner bara att det är lite väl mycket imorgon och vet inte om jag har lust att vara helt slut då, när jag för första gången på ett tag har tid att sova.

Så min slutsats, efter all min beslutsångest blir att jag stannar hemma, vilket som känns förjävligt egentligen, men förhoppningsvis tackar jag mig själv imorgon då jag är pigg och utsövd. Däremot, nästa gång vi är på utgång, då blir det inget tvek. Då SKA jag med! Och snart är skolan slut, det ska firas, och det är sommar, helt underbart!!!

Puss!